Idag damp det ned en oväntad inbjudan på hallmattan. Det kom från företaget Pigalle i Sundsvall, som tydligen nosat upp adresserna till alla i min klass i 9:an. Det är XXX (nästan tresiffrigt) år sedan vi var 15 år, vilket känns förjävligt. Jag kommer ju ihåg en hel del från 9:an, och även om jag så klart var en ung flicka då, så känns det ändå inte så hemskt långt borta.
Jag tar det som en förolämpning att brevet hälsar mig med “Tänk vad åren går, och så kul det är att träffa vännerna från skoltiden”.
Hur som helst, jag kunde utläsa följande från den bifogade klasslistan:
* Hälften av klassen bor kvar i Ösd med omnejd. Resten bor i Stockholm med undantag av tre pers som bor på andra orter.
* Hälften av tjejerna har bytt efternamn. Jag är inte en av dem.
* En av killarna verkar ha bytt förnamn!
* Min första kärlek här i livet bor på en liten ort utanför Göteborg (och ja, jag googlade….).
Festen kommer att gå av stapeln på Folkets Hus. Det ska bli DJ med “nostalgisk musik”. Jag kommer inte att vara där, men jag funderar på att ringa en av tjejerna som jag umgicks med i 9:an och säga hej.
Den damp ner hos mig för två år sedan. Med den kom en liten elak jävel och satte sig på axeln och gav sig inte förrän jag bestämt mig för att åka. Jag tror att det var det modigaste jag gjort, självvalt, på mycket mycket länge. Jag gjorde det nämligen inte för att jag brann av längtan att återse folk, utan för att bevisa för mig själv att jag klarade av det. Nu är det ju inte så att det gått illa för mig i livet. Men det är tufft när man tycker att man rest och kommit långt. De som kommer är ju i huvudsak de som stannat kvar. Var man långt från varandra för tjugo år sedan när man bodde nära så har man ju inte närmat sig varann sedan dess.
Det gjorde inte ont. Det var faktiskt rätt kul att konstatera att folk var sig ganska lika, och att det hade blivit lite mera folk av en del än de var när vi slutade nian. Och inte ett enda dugg mera av en del andra.
Det måste vara en fruktansvärd massa trauman i det här. Den som livet gått hårt fram med åker antagligen inte, inte heller den för vilken skoltiden var ett mobbningslidande. Men inbjudan uppväcker förstås dessa trauman ändå.
I år är det 20 år sedan vi tog studenten. Blir det någon sådan inbjudan, tro? Tveksamt om jag åker. Men det vore kul att se var folk hamnat. Eller?
Vad modigt av dig att åka! Jag kommer dock inte att göra det. Jag trivdes i och för sig jättebra i min klass, men det känns ändå lite märkligt. De som kommer till festen kommer att vara de som bor kvar i staden och dem hade jag minst gemensamt med redan i nian.